Mars. Ljust. Kallt. Februari har redan rasslat förbi.

Resa. Äter ensam på kinesrestaurang i Bryssel. Bredvid mig, till vänster, två män, något yngre än jag. De diskuterar. Försöker lyssna. Uppsnappar ord om ”hon jobbar nu som läkare i Haninge”. Jaha. Svenskar. Och troligen bor de i mina trakter (dvs Stor-Stockholm). På min högra sida en något äldre dam. Hon verkar van vid ensamma middagar . Har förberett sig med en bok att läsa och hon verkar van vid menyn. Jag sneglar lite försiktigt för att se vad det är för bok. Liza Marklund, på svenska. Jaha. Omgiven av svenskar! Kan till slut inte hålla mig utan inleder ett samtal med kvinnan vid bordet bredvid. Jo, boken är bra. Hon arbetar som tolk, berättade hon. Har aldrig haft en tråkig arbetsdag… Ojojoj, där blev jag avundsjuk, men jag höll masken. Hon hade inte lång till pension och planerade att lära sig fler språk, sjunga och dansa. Och åka hem och hälsa på släkten i Sverige. Men hon skulle bo kvar i Europa, hon bodde inte i Bryssel. Ett trevligt möte.

Mötena på dagarna var bra. Fascineras av att unga, intelligenta människor lägger ner sån energi och så mycket tid på att tolka förordningar och politikers ”rävspel” för att skapa en gemensam elmarknad. Vi reder ut nya regler så gott vi kan.

Konstaterar att jag rest ofta, eftersom jag känner igen personal på hotellet, flygplatsen och flygplanet. Och träffar som vanligt några bekanta på vägen hem.