När det är mycket synd om mig får jag ta en rostad macka med jordnötssmör. Vid lindrigare åkommor eller synd om får jag ta en kopp te, lite svårare medger en halv tesked honung också. Gissa om det är synd om mig ofta? Ofta syndar jag. Tar en kopp te eller en smörgås UTAN att det är synd om mig. Fast oftast tar jag inget alls. Jag är hälsosam. Tar lite yoghurt med linfrö, om det är vardag. Vardag är det ofta. Strukturerat och ordnat. Utom pendlingen förstås då. Löv på spårvagnen, buss ur sikte och annat. Signalfel, en slaskdiagnos på alla möjliga sorters fel. Någon borde rodda signalerna lite bättre. Klättra upp i masten och sitta där och invänta signalfelet. Ta med en jordnötsmacka upp i masten (lite synd om nån som måste sitta där). Det finns andra problem också. Tågdepression. Mastskabb. Personaltrist. Minusgrader. Signalfel… det kanske jag nämnde? Pengar till nya spärrar skakades fram, men tågen fungerar ändå inte! Vad göra? Då gör vi en instruktionsfilm om hur man kan passera spärren. Och sen klistrar vi upp roliga gubbar i vagnarna. Ja kära nån! Nu känns det om jag varit med om det mesta. Och det har jag ju, för jag har sett Obama två gånger. Fast på visst avstånd. Och han satt i bilen. Och jag var i ett kontorshus och tittade ut över kortegen. Men i alla fall. Jag såg honom. Två gånger.