Man ska ha en selfie. Alla ska ha en. Jag tog en. I alla fall. Jag och en fluga. Så ensam är jag inte på min selfie. Men det märkte jag inte förrän jag tittade lite närmare på bilden. (Tack till Per för hjälp med bilden).

Tidig augusti. Det mörknar. Mörkret är också fint. Men ljuset! Semester har även varit Tornedalen och Småland. Och hemma. Vädret denna sommar har inte varit toppen, men jag lovade att inte klaga på kylan, inte efter allt det varma i Berlin. Vi har alltså haft svala dagar. Sen är det så att det finns inget mer fantastiskt än fina kvällar i Tornedalen. Det finns INGET som går upp mot det. Märkligt. Man tycker man kunde vänja sig, eller önska något annat… men inte. Vi har gått på myren, men i år var vi för tidiga. Det finns hjortron, men dom var inte mogna. Goda ändå, som vanligt… Myren är så vacker. Som den är. Tänker jag. Värmen vi upplevde i Berlin gick fort ur kroppen. Ljuset vi fick i Tornedalen kan jag leva på hela vintern.

Det tar tid att lära sig leva. Aldrig blir man fullärd. Det är inte ett krav för ett fullvärdigt liv, att vara fullärd. Men jag reflekterar att det tar tid att lära sig allt. Att leva. Och så vidare. Varje dag en ny visdom.