Porträtt av en stad
Vidder, torg och avgrunder är det som avgör, och om det
finns luft och tillräckligt med syre.
Det här är min stad.
Öppna platser där människor kan vara sig själva.
Hemliga platser där de kan vara någon annan.
Gator och spårväg däremellan.

Och allt det fina du lägger märke till:
Trevliga bostadskvarter, vackert tegel, snälla hundar,
glada barn, en idyll.
Där spricker det.
Gatubelysning som inte fungerar, en spya utanför din
port, försenade tåg, krossat glas på cykelbanan.

Och sånt som gläder.
Bibliotek, med inbjudande fåtöljer, böcker, några
tidskrifter.
Och folk att lära känna,
artiga ungdomar, äldre som ler och nickar
igenkännande, förstående.
Och hemliga meddelanden som korsar luften, korsar
rymden, når ut utanför staden, in i landet, når ut till hela
jorden, det är storslaget, och ingen behöver lämna.
Ingen alls.

På muren
Var är muren vi alla bygger upp, sten för sten, bit
för bit?
En konstruktion,
av trä och plåt, av stål, av glas att se igenom men stöta
huvudet i, det har många gjort.
Det blev en fettfläck, en blodfläck, men ingen spricka.

En muralmålning på den korrugerade plåten, plåten som
dallrar i hettan, målningen klarar ett regn.
Teglet som är återanvänt, övergivet men funnet,
även träet är återvunnet, här kostas inte på förutom stål,
och glas där någon ska se, se igenom, över och under.

Blåsten skrapar muren, skadar plåten, river,
trät tas av solen spricker, rör sig, knäpper.

Där har vi muren, muren som vi bygger.
Se på muren.

Livet skvalar på den här platsen, jag stänger örat, lyssnar
bara lite. Det är en grannlaga uppgift att stänga allt ute.

Platsen
Alla platser är bra, eller bättre, vissa är sämre, men här
är platsen bra. Här kan jag vara, men jag smälter inte in,
jag står ut! Står ut från väggen, står ut med livet.

På den här platsen kan jag stå upp och stå ut, tala ut,
hoppas på en bättre mening. Hitta meningsfränder. En
mild ögonkontakt från någon, en blixt från en annan.
Andra kan se mig, men inte förstå hur jag använder
platsen. Det vet jag knappt själv.

Här en ingång på hur jag använder platsen, och sen
kommer utgången. Jag bara är, så använder jag platsen.
Sen känner jag mig utgången, men glad för jag har hittat
ingången till platsen. Jag vet var den är och det var tid
och en karta som behövdes, och att jag fick en bild i
huvudet hur jag skulle hitta hit.

Att hitta är bra. Det blir en ingång på det också. In och
ut, en svängdörr i mitt sinne. Jag tänker på utgången, här
vill jag hitta till nödutgången, känna var den är. Och den
känns på draget och på lukten. Nödutgången går mot
bakgården där soporna ligger i högar nedanför
soptunnan. Det är också en ingång, ingången till gården,
en utgång till soporna och en ingång för sopbilen och en
ingång för alla möjliga och sen går jag ut.