Vi är nog inte riktigt normala! Det framkom med all önskvärd tydlighet när vi kryssade bort oss på dagens tipspromenad. 429 kg hushållsavfall per person och år… det verkar inte riktigt klokt! Men tydligen normalt… och då är vi inte riktigt normala. Det beror förstås också på hur man räknar. Men att vi, ett hushåll på fyra personer, skulle bära ut mer än 4 kg hushållssopor per dag, nä, det tror jag inte på. En Dagens Nyheter på fyra personer väger förstås en del (genom fyra). Potatisskal, kan väga en hel del, beroende på hur noga vi skalar. Och visst finns det många onödiga förpackningar. Ibland är det riktigt skönt att inte vara normal! Dessvärre kryssade vi bort oss på fler frågor. Men förra veckan kom jag på delad andraplats. Det är äran, det är den jag vill åt. Och slå de andra, närstående. Men egentligen är det ganska jämt oss emellan. VI bevisar tesen att flera klara mer. Men det kräver aktiv utfrågning och aktiv lyssning. Inget är gratis (gammalt känt djungelordspråk på varianten ”there are no free lunches”).

Annars har helgen använts till funderingar kring teman som: ”Hur många joggingskor sliter man ut under ett normalt liv?”. ”Hur många dammsugare sliter man ut under ett normalt liv?”. ”Hur mycket bly, eller andra onödiga metaller, finns det i en dammsugare?”. Ja, det finns att fundera på. Men ibland har någon apparat eller ägodel gjort sitt. Det är tufft, men så är det.

Vi har lagat mat också. Det gör folk för det mesta. I alla fall vi. Vi har lagat kyckling till exempel. Normalt, men ack så gott! Låter man den ligga i saltlag (salt, socker och vatten) i ett par timmar så blir den så otroligt god! Och nu väntar arbetsveckan. Det är något att se fram emot så här i november. En lite missförstådd månad. I dag var det t ex superväder när vi gick i skogen och vi kunde se skuggan från våra kroppar i rörelse på stigen. Andra delar av Sverige hade storm i natt. Olika, helt enkelt.

När det är mycket synd om mig får jag ta en rostad macka med jordnötssmör. Vid lindrigare åkommor eller synd om får jag ta en kopp te, lite svårare medger en halv tesked honung också. Gissa om det är synd om mig ofta? Ofta syndar jag. Tar en kopp te eller en smörgås UTAN att det är synd om mig. Fast oftast tar jag inget alls. Jag är hälsosam. Tar lite yoghurt med linfrö, om det är vardag. Vardag är det ofta. Strukturerat och ordnat. Utom pendlingen förstås då. Löv på spårvagnen, buss ur sikte och annat. Signalfel, en slaskdiagnos på alla möjliga sorters fel. Någon borde rodda signalerna lite bättre. Klättra upp i masten och sitta där och invänta signalfelet. Ta med en jordnötsmacka upp i masten (lite synd om nån som måste sitta där). Det finns andra problem också. Tågdepression. Mastskabb. Personaltrist. Minusgrader. Signalfel… det kanske jag nämnde? Pengar till nya spärrar skakades fram, men tågen fungerar ändå inte! Vad göra? Då gör vi en instruktionsfilm om hur man kan passera spärren. Och sen klistrar vi upp roliga gubbar i vagnarna. Ja kära nån! Nu känns det om jag varit med om det mesta. Och det har jag ju, för jag har sett Obama två gånger. Fast på visst avstånd. Och han satt i bilen. Och jag var i ett kontorshus och tittade ut över kortegen. Men i alla fall. Jag såg honom. Två gånger.

Jo tack, augusti var bra. Ett litet trädgårdsprojekt till exempel.

September är arbete. Har hunnit med en resa till ett sommarvarmt Oslo och åkt t-bane. Möten var det förstås också. Skönt att ha ganska nära för en gångs skull. Och en resa till Paris. Där var det riktigt varmt. Jag åkte inte metro, men tåg. Välorganiserat. Och trevliga kollegor både i Oslo och i Paris. Hade hört att det kan vara kö på flygplatserna i Paris och min franska kollega tyckte att jag borde reservera en timme för kön till säkerhetskontrollen. Efter mötet hade sällskap på tåget till flygplatsen med en nordisk kollega. Allt rullade på. Tåg, byte till nästa tåg och byte till tåget min terminal. Kön i säkerhetskontrollen var noll minuter. Noll minuter! Jag fick till och med hjälp att lägga upp väskan på bandet. Jag blev nästan lite snopen över bristen på kö, men jag skrattade för mig själv. På detta sätt fick jag möjlighet att sammanställa lite minnesanteckningar. Alltid bra att göra det på en gång efter ett möte. Många saker mår bra av att göras på en gång. Träna till exempel. Diska också. Osv.

Klockan är 23 och dimman rullar in från viken och över sjön. Faktum är att solen har gått ner bakom träden, men det är fortfarande ljust.

Vadå säga Macbeth på teatern? Jo, det lärde jag mig på The Globe. Guiden berättade om Shakespeare och sa ”den skotska pjäsen, vars namn man inte får nämna” som svar på en fråga vilken pjäs som gavs nu. Vadå, viskade jag till Per, menar hon Macbeth? Tyst, väste Per, det betyder otur!

Vinden blåste hela natten. Därmed har vi endast inte upplevt åska. Den verkar långt bort i kylan. I dag gick vi på en promenad i skogen, på jakt efter en myr. Det fanns en traktorväg och en skoterled så det var lätt att gå. Men där vi gick av stigen fanns visserligen öppningar (kanske gräsmyr) men inga hjortron. Vi försökte åt ett annat håll, men avstånden är stora och vi vände tillbaka. Men här har vi inte varit, sa jag och vi gick av stigen och DÄR fanns en myr med hjortron. Så kan det gå.

Sen har jag haft allvarliga samtal med Telia. Dom är trevliga, jag kan inte säga annat. Men här finns inget 3G och på gsm-nätet blir jag hela tiden utkastad. Telefonsamtal prioriteras och dessutom är det inte så många kanaler… Så kan vi få fram vädret på yr.no får vi vara tacksamma. Jag arbetar på det.

Många månader sen maj. Mycket arbete och mycket roligt.

Vi har firat skolavslutningar! Vädret var toppen och alla var glada. Nu dröjer det nog till skolavslutning. Men det kan ju bero på att det är sommar också!

Vi har firat midsommar med volleyboll, sill och bastubad. Jag badade, både i sjön och i bastun. Och några myggbett fick vi. Bra, så blir inte våra kroppar så chockade när vi åker norrut lite senare.

Vi har hunnit med en semester. London. I år gick vi på guidade visningar. Vi hann med några olika museer och annat, bland annat The Globe Theatre, Tate Modern och på Victoria & Albert. Nej, vi var inte på David Bowies utställning, men vi lärde oss att V&A var det första museet med Room for refreshments. Och vilket rum sen! Spana in taket.

Ett besök i Eskilstuna har vi också gjort. En varm dag där sommaren glänste i gräset. Vi frossade i maskiner, traktorer och annat spännande. Vi kände doften av smörjolja i näsan.

Så är det maj och plötsligt sommar. Vårjackan verkar inte slitas ut i år. Men det gör förstås inget, det gäller bara att hänga med i svängarna 🙂
Vi har varit på Lida och sett valborgsmässoelden. I år hade de lite trassel att tända.
Vi har även varit till Småland där vi studerat blåsippor.Det är alltid lika fint att se dem. Olika blå och violetta kulörer, en del ljusa och en del nästan röda! Och fullt med vitsippor också!

Och så har har vi varit i Lida Idrottskyrka på Gökotta. Det var fint!

Nu ropar trädgården på oss och vi har ett projekt ”utrota vinkan”. Vi får väl se hur det går!

Datorn har jag fått ordning på (hårddisken var trasig och blev utbytt), men det återstår fortfarande att ladda ner några program, bl a det till kameran så jag kan ladda ner foton på det sätt jag önskar.

Vår igen i år igen! Kanske!?

Ett år har jag haft min blogg och för ett år sen skrev jag om trädgårdsmässan. Trädgårdsmässan har förstås gått av stapeln igen och döm om min förvåning, jag var där! Nu har jag tänkt att det får var sista gången så många gånger att snart är det nog det. Men det är mysigt också att strosa runt, rösta på en fågelholk, köpa en kaktus och en helvild pelargon. Och årets skylt löd: If you are waiting for a sign, this is it!

I veckan har jag vattnat våra rhododendron. De är så lessna när vintern hänger sig kvar i marken och solen öser på. Och ännu har vi lite snö kvar, på norrsidan ligger den hög vi skottat upp. Men snart så…

Och min dator är trasig, därför kan jag inte lägga in bilder, för IPhone kan inte kommunicera med IPad. Väldigt överreklamerat det där med stort i.

Mars. Ljust. Kallt. Februari har redan rasslat förbi.

Resa. Äter ensam på kinesrestaurang i Bryssel. Bredvid mig, till vänster, två män, något yngre än jag. De diskuterar. Försöker lyssna. Uppsnappar ord om ”hon jobbar nu som läkare i Haninge”. Jaha. Svenskar. Och troligen bor de i mina trakter (dvs Stor-Stockholm). På min högra sida en något äldre dam. Hon verkar van vid ensamma middagar . Har förberett sig med en bok att läsa och hon verkar van vid menyn. Jag sneglar lite försiktigt för att se vad det är för bok. Liza Marklund, på svenska. Jaha. Omgiven av svenskar! Kan till slut inte hålla mig utan inleder ett samtal med kvinnan vid bordet bredvid. Jo, boken är bra. Hon arbetar som tolk, berättade hon. Har aldrig haft en tråkig arbetsdag… Ojojoj, där blev jag avundsjuk, men jag höll masken. Hon hade inte lång till pension och planerade att lära sig fler språk, sjunga och dansa. Och åka hem och hälsa på släkten i Sverige. Men hon skulle bo kvar i Europa, hon bodde inte i Bryssel. Ett trevligt möte.

Mötena på dagarna var bra. Fascineras av att unga, intelligenta människor lägger ner sån energi och så mycket tid på att tolka förordningar och politikers ”rävspel” för att skapa en gemensam elmarknad. Vi reder ut nya regler så gott vi kan.

Konstaterar att jag rest ofta, eftersom jag känner igen personal på hotellet, flygplatsen och flygplanet. Och träffar som vanligt några bekanta på vägen hem.