Med tacksam inspiration

Förväntningen
Att det ska kicka in
Som en drog
Som koffeinet i kaffet, eller astmasprejens kick lagom i de
första stegen i den första backen

Högar
Sand
Kroppar

En buss, blått  –  vitt
där det repar
men min
Om två ben, var är vingen
Kom inte med
Är det i skuggan…

Skydd av synen
Nålar i ansiktet
bru-d bru-ka
Knapp i kaos
och chans på matta

Färger och golv
där det rör sig ut
mycket ut
kanske håll ihop med knäna

Hittad, ödslig
björk och skugga
svart på vit
Sydd poäng, räkna då!
Ett landskap når fram
men vad?

Katten, ömklig tass
På väg hem
Återbruk, återlämnat
Snäcklig, äcklikt
Trollen kollen ballen bollen
Som det ofta
Skiner igenom
Bildar enhet
En ock skrutar
Där det flöt och svällde
Skvalp och fjäderlätt
Trasigt spänns
fast och med den ihärdighet
Man vet att det svävar

Dröm av betong
Fast vart      vanligen, egentligen
Det viktigaste du
Där döljs
ett perspektiv
Djungel är tvärtom
Varm grå
Stor fågel
Smetar lätt
Döskallror öron
Hälen
Som tar sig detta uttryck
Ett mögel
Bildar rötterna
Zoomar in, och ut

Skiten ni får ge oss
Spola ner och ha
Klottrar själv
i upprepningar
det bör rubbas, undersökas
Underskönt
Håret hänger för
Förhängeråt hänger åt
Hängeråt
Skitbra! Överleva!

Fritt klotter platt papper fria figurer
Streck och platt bildar bild
Det var någon som var
tveksam – inte jag!

Utsikt. Älv. Att våga!

Mygg, musik, knott och kultur.
Bastu. Kropp.
Tankar, dans, vilja och fördomar.

Elden i bastun och ångan.

Tårar (mina). Svett (deras).
Skratt och hallå.
Allvar, ansträngning.

Längtan. Längtan dit.

November och när är det tid att skratta

November. Månaden som gud glömde. Mörkt. Regn. Kanske kallt. Annars bra temperatur som gör att man kan promenera. Men mörkt. Ljuset äts upp, sugs in, men vart? Reflexerna skramlar. Cykellysena pulserar varmt och ilsket rött. Bilarna vispar sina vindrutor, svisch, svisch… Blanka, hala löv blänker i mörkret. Lera på skorna och byxorna. Burr…

Koppla ur

Hjärnan kan kopplas ur. Då går vi på ryggraden. Ryggradskänslan kopplas in. På ett sätt blir nog allt enklare när ryggradskänslan är inkopplad. En sorts romantisk dröm, ett skimmer. Kom ihåg, hjärnan är urkopplad! Tiden synes oändlig och ogripbar. Men horisonten är kort, mycket kort. Himlen far lågt och mörkret är nära. Mörkret är här. En romantisk dröm om förenande och självförsvar. Och samtidigt en realistisk bild av vad som kan hända om vi inte är beredda. Men vi är redo. Vi går på ryggradskänslan och hjärnan har kopplat ur. Checkat ut. Därmed är vi beredda på mörker och självförsvar. Inget vi vill kalla krig! Men självförsvar.

Gå långt

För det riktigt viktiga kan vi gå ganska långt
Flytta några stenar, vandra några mil
För det riktigt viktiga är vi beredda att leta och göra,
att flytta och byta
Allt annat kan vi gäspa oss igenom
Vi kan sitta i utkanten och delta lite halvt
Lyssna med det ena örat
Titta bakom lugg
Gäspa bakom andra handen

insikt om vad som krävs
det mod som krävs
för att våga vara sig själv
hur enkelt är det inte
att ljuga

Utan skärpa

Jag ska berätta något
Jag ville vidga mina horisonter
Jag ville sluta leva i en lögn, men jag lät bli
Jag lät lögnen vara
Låta vara – låta bli
Det bekom mig inte, det rann av
Låt dem leva i lögnen
Vad rör det mig?
Det stör mig inte

I dimman

Ögonen försöker fokusera
Ställa skärpan
Ögonen kämpar för att
hitta horisonten
Men dimman döljer effektivt

Hjärnan famlar
efter intryck
Men där finns inga
Det är bara tjocka
Överallt

Egna lögner (och andras)

Jag ljuger för mig själv
Antagligen ljuger jag även för dig
Jag famlar
När jag är nästan nära,
ett par fotsteg kvar,
tappar jag bort mig
Jag vet inte ens vad jag är nära
Nirvana? Insikt? Harmoni?
(Eller Bankomaten?)

Kunna räkna

Summan av alla
igenomstressade minuter
gör mig spyfärdig
Fingrarna räcker inte
till för att jag ska
kunna räkna
Gjort är gjort
Varför ska jag räkna?

Livets kuliss, fångad i svärta
Övergår till gråt
Att det skulle komma visste hon inte

I oreda, bilduppvisning
Smärta skapas
i skuggan av våld
Krig – vad är meningen…

Kvadrater går igenom
i kulturmönstret
Uppkastad viftar grisen
sakta på svansen
Men i skuggan av muren
svär den lilla människan
Och fabriken står emot…
Precision utan like
Vi förstår vad det betyder!
Där slår näckrosorna ut
på annan ledd
Ledda av ljuset
mot ett gap
Kan säga inget, inget!
Men just så
Glipar inte, flyger
Därigenom strömmar det
i osökta hål

Anstrykning, av egen rosa
som äger alltför mycket giltighet
Där huvudet sätter sig
faller skuggan
Möjliggör ett dött skal
Och annars en uppsyn
som intet liknas alls
I en uppvisning av våld – ännu en gång
Silver ligger före, kommer därför innanför
Gör oss redo – återigen
Där bortåt blir det utan mening
Obetydligt
Kanske inte så obetydlig
trots allt
Skuggan ligger på
och kan behövas
Koppar-ärr – där minnen svävar
Höghus skapar hem, där
är vi nu, och nås inte
Svävar ansiktslöst
under björkens avvaktande
lövverk
Löven tufsar sig, som en grip

Med tändstickan följer dy,
bara dy, bara djupt i
skuggan – instängt
Och ändå är det någons
vän som vilar
där

Kalendern rör sig, röker,
ryker
Skildrar gärna hem och
brinner i den båda änden
Vad vakar du mitt löv? Vad?
Syran bort, ur ögonen
Regnet jämnas över syran
Lämpar ljus i mörkt
trapphus
En otillåten utfrågning
Finns det rum?

Flyger fram
Gör jag inte
Men jag känner mina ben
veva fram
Och fötterna
skjuta ifrån
Vinden blåser
kanske inte precis
i mitt hår
Men mina öron
blir kalla