Skriv ur motstånd, ta dig mod

Tar mig mod, tar mig mod! Aldrig funderar jag på vem jag ska ta modet ifrån. Tar det från någon bara, men det är inte vad jag vill. Men vad jag vill är en annan sak.
Nu är det vad jag gör.

Ur motstånd kommer motstånd. Och inget annat. Kanske en reflexion att tiden går och nöter ner motstånd. Stenarna på stranden nöts, jag nöts och klockans kugghjul och visare nöts sakta ner. När stenarna är till sand är kugghjulet slut. Då krävs olja och handling och reparation.

Jag slår inte. Jag slår inte i, inte i taket, men har sett dom. Dom som gjort det. Slagit och slagit. I taken syns inga sprickor. I huvudet syns sår, blodet rinner på kinderna. Pulsen ökar. Tänderna klapprar.

Utan rum. Men med en hall som jag kan sitta i, sjunka ner på golvet och kontemplera. Se skorna ur en annan vinkel. Göra motstånd mot mattan. Gruset och mattan som sakta rör sig undan när jag glider ner. Far iväg. Inte tänker jag bra när huvudet kommer i en sådan position, har inte skarpt läge.

Resultatet kan bli – en lösning?

När jag vaknar på natten ska jag plötsligt komma på en lösning, jag ska tänka ut den, klura fram den, värka till den och sen, dessutom, sätta mig upp i sängen, ta fram papper och penna och beskriva lösningen.

Är det resultat jag vill ha, eller är det ett resultat av allt tänkande att nu finner jag lösningen? Alla andra då? Ska dom göra lika samma som jag, fast komma på andra lösningar?

Det blir resultatorienterat, och vi vill helst orientera oss i rummet. Men, rummet är inte utmanande, och för att komma på nya lösningar krävs nya tag, och att vara modig, orädd, på hugget och i slag.

På natten är jag ofta ur slag. Vem är inte det? Är inte ensam om ur-slag-känslor på natten. Och var har jag papper och penna när jag behöver dem?

Många ligger vakna på natten och funderar på allt de ska lösa, lösa upp, lösa ner, förlösa, förslösa och andra konstiga problem. Mitt i natten kommer alla tankar. Så är det för alla, utan lösning.